Hepp! Go and check in Reklamfeber.se

Jag är den nya redaktören för reklamfeber.se, har en känsla av att den kommer att ta mycket tid från den här bloggen (inte för att jag skriver så mycket här) så kolla in den fast där förstås inte kommer stå så mycket om mig men ändå, det är mina fingrar som farit över tangentbordet! Tjingeling. Gotto sleep!

Sorglig bok

"Det är så förbannat sorgligt det här." Han tittade mig i ögonen när han sa det. "Man tycker så synd om henne och jag vet inte hur du gör för att förmedla det, men det är bra!" 

Jag riktigt mös i hela kroppen och för första gången sen jag började gå på skrivarkurser, och lämna ut mina texter till andra att reflektera över, så hade jag svårt att hålla isär min bokkaraktär och mig själv. Det liksom knöt sig i strupen och jag ville gråta. Jag har varit så tuff och avståndstagande när jag skrivit, kopplat loss henne totalt från mig själv och helt ärligt så är händelserna jag skriver om så långt bak i tiden och jag har utvecklats så mycket som människa att det känns som om det är någon annan som upplever det. Men nu, när det var synd om henne för alla upplevelser hon gått igenom, som jag gått igenom, så var det plötsligt synd om mig också. Och bara genom att skriva det här så vill jag gråta. Stora, stora tårar, men jag sitter uthyrd till en reklambyrå och jobbar med Telenor så det passar sig nog inte riktigt...

Pappa pralin.

Det är tidig söndageftermiddag och jag har precis tittat på en repris av programmet spårlöst. Det var en tjej där, Emely som sökte sin pappa i Japan som hon aldrig träffat, och hon var 20 år. Lika gammal som jag var när jag fick reda på att min pappa inte var min pappa. Jag var 20 år när jag träffade min biologiska pappa i Stockholm och 25 år när jag flyttade hit för att lära känna honom bättre. Och visst har jag lärt känna honom bättre men vi är långt ifrån det tårdrypande möte som Emely var med om med sin pappa i Japan. Jag grät som en gris dels för att det var så fint och dels för att fast jag tycker väldigt mycket om min pappa så har vi inte den speciella kontakten, det finns fortfarande så många uppbyggda murar mellan oss och det gör mig ledsen i hjärtat.

Omnämnd i fin blogg

Man blir så glad av ett sånt här fint omdöme att man tar på sig joggingbrallorna och springer en vända i vårsolen i vackra Fredhäll. Puss på dig tjejen!
Oskrivna linjer skriver om Picky Design!

Dansa min docka

Är det inte världens finaste docka? Jag fick den av mamma och den har tillhört min mormor. Den har lite intryckt panna men annars så har mamma lämnat in den trasiga kroppen så att den fått en helt ny dräkt.

Så om min stackars svärmorstunga som jag ärvt av mormor går och dör så har jag alltid dockan att minnas henne med :). Sweet!

Waz up?

Mina nysydda byxor. Kan göras om till knickers med tryckknappar.

Det är fantastiskt skönt att vara frilans. Alla borde prova på det! Tänk att du kan göra vad du vill hela dagarna, med den lilla haken att du måste tjäna in en massa pengar då förstås. Och det är ibland ganska jobbigt att ta beslut hela tiden och sätta pris på sig själv. Men annars är det underbart! I love it. Jag sitter nu på en byrå och det är jättekul. Och det kommer vara kul i en vecka till, sen tror jag att jag rispat på ytan och insett att byrån har skönhetsfel precis som alla byråer. Men då har jag redan gått vidare. Det är som att vistas i en värld som alltid är nysminkad. Jag behöver inte se den osminkade verkligheten på morgonen efter eller känna dess andedräkt. Jag tackar för mig och går hem direkt efter kärleksakten.

Och apropå kärlek. C får fortfarande mig att känna mig fånigt förälskad och fnissig. Och våren är här, har ni märkt det? Jag har fått en härligt röd kappa av en kär vän och känner mig liksom helt ny på något sätt.

Love you all!

Mona Seilitz död

Jag vet faktiskt inte riktigt vad hon är känd för. Har sett henne i några tv-såpor. Men jag har ändå alltid gillat henne. Det finns något kvinnligt, varmt, raspigt över henne. Hennes ljusa, burriga hår och hesa stämma. När jag hörde henne på tv fick hon mig alltid att stanna upp, ägna det sneda leendet och de smala ögonen några minuter och sen skynda vidare i mitt liv.

Mona har gått bort, jag vill ge henne i alla fall några ögonblick på min blogg.